Att tänka på

Det är en lång rad faktorer som man måste ta hänsyn till vid val av ytbehandling visar den här artikeln av Lars Österberg, IVF.

Det finns som bekant en rad olika metoder att välja bland, var och en med sina mer eller mindre goda egenskaper.

Vid konstruktion av detaljer där en ytbehandling är aktuell ställs många olika krav. Detaljen skall givetvis utformas med hänsyn till de mekaniska och kemiska påkänningar den kommer att utsättas för. Med ytbeläggningen kan detaljens motstånd mot korrosion och nötning förbättras liksom utseendet. Däremot förbättrar inte ytbeläggningen detaljens hållfasthetsegenskaper. Tvärtom finns risk för att de försämras genom felaktigt val av ytbehandling eller utförande. Det finns ett mycket stort urval av beläggningsmaterial. Beläggningsmaterialet kan vara organiskt, t ex lacker, eller oorganiskt, där metallerna zink, aluminium, nickel och krom är vanligast. Även keramiska material används. Beläggningsmaterialen kan påföras grundmaterialet med olika metoder.

De vanligaste metoderna är:

  • Varmförzinkning
  • Elektrolytisk beläggning
  • Termisk sprutning
  • Kemisk beläggning
  • Vakuumbeläggning
  • Sprutlackering
  • Dopplackering

Vanligt är också att skydda metallytan genom att ombilda den till ett korrosionshärdigt oxidskikt :

  • Anodisering (på aluminium)
  • Svartoxidering (på stål) eller genom ytomvandling åstadkomma ett korrosionsskyddande oorganiskt skikt.
  • Fosfatering.
  • Kromatering

För alla typer av ytbeläggningar krävs noggrann rengöring av detaljerna. Om förbehandlingen utförs på ett otillräckligt sätt, riskerar man ett dåligt slutresultat.